Att bryta ny mark

Intresset för mat och odling växer så det knakar. Många börjar sitt odlande genom att ställa en pallkrage på gräsmattan – praktiskt, enkelt och avgränsat. Men hur gör man när intresset växer, när pallkragarna blir för små för alla sorter man vill odla? Mina egna pallkragar blev för små för något år sedan. Jag ville ha en köksträdgård och den gigantiska gräsmattan, full av kvickrot, revsmörblomma och rölleka kändes nästan avskräckande. Men det var dags att bryta ny mark.

Först täcktes gräsmattan av wellpapp och tidningar  i dubbla lager där det nya trädgårdslandet skulle bli. Det blev en långsmal bädd, cirka en meter bred och fyra meter lång, för att det skulle vara enkelt att nå in till mitten utan att kliva i jorden. Ovanpå lades en blandning av allt trädgården hade över; kompost, löv och sedan några säckar barkmull, kogödsel och jord. Allt som allt, blev det ett decimetertjockt lager. Med det jorddjupet kan man odla förvånansvärt mycket – sallat, rädisor, persilja, jordgubbar. Tanken är då att gräsmattan och pappen förmultnar samtidigt som de nya sådderna växer på den upphöjda bädden. Potatis är en klassisk pionjärgröda – de kan läggas direkt på papperslagret och är sedan tillräckligt stark för att leta sig ner genom den gamla gräsmattan. För att potatisen inte ska exponeras för solljus och bli grön kan man kupa med tex halm eller mer jord när blasten kommit upp.

Nästa år är gräsmattan och pappen i bädden försvunnen. Jordens mikroliv, daggmaskar och andra medhjälpare bryter ner och omvandlar det till mull som gör både leriga och sandiga jordar mer lättbrukade. Själv täckodlar jag gärna för att kontinuerligt bygga upp mullhalten. Oftast låter jag bli den klassiska höstgrävningen och grepar bort ogräset och luckrar till våren istället. Då kan jag förvånas över hur djupt maskarna drar ner mullen och gör min gråa lerjord svart. Tack för det!